Radio Silence
Hej på er!
En tid sen förra inlägget. Vart börjar man egentligen......
Börjar där premiären tog fart vilket skedde uppe i Bengtsfors..
Äntligen dags för tävlingsstart och kände vibbarna av hur taggad ja var men också ett åskmoln över huvudet som på något sätt rörde till tankarna med vilken form man var i, hur har kroppen svarat och så vidare... Det startade med en rivstart som hette duga och det sattes ett högt tempo.
Kom iväg bra och plockade många placeringar även om man skymta täten långt bort. Målet var väl egentligen att sikta på en tid runt 2 tim 20 min i huvudet. Nu är ju inte jag tränad för att klara att prestera för fullt under ett långlopp, utan mer tränad för västgötacupen kort och gott....
Dessa lopp är ändå sköna att ha i kroppen och får ta det som bra träningspass. Åter tillbaka till racet så var känslan bra men det blev trångt och här börjar man komma in på nackdelar med långlopp idag. Loppen är sällan strukturerade med att man startar i samma fålla som den grupp man tillhör..... Sak samma egentligen om man fått med sig resultat eller blivit framflyttad via seedning men för de som inte har något av detta i bagaget ställer det till mycket.
Många åkare i långlopp kör på allt de bara orkar på grusvägar för att senare bli världens bromskloss så fort man kommer in i teknisk stig. Känslan när det går så trögt och det blir stopp för att någon halkar till eller tappar kontrollen pga av utmattning osv. Tyvärr drabbas jag av detta led då jag inte har med mig resultat och får tacklas med detta varje gång. Jag får skylla mig själv då jag ej levererat tillräckligt men framförallt tävlat för lite för att få med mig resultat.
Detta tar inte bort frustrationen ändå för de e "MYCKET" tid man tappar med att ständigt få stopp framför sig i spåret, kliva av cykel, på igen och bara känna frustrationen "Men va f*n" kör på. Känna att det går i 5 km/h istället för 15 km/h i spåret, ja ni fattar...Denna sekvens drabbade mig under dalslands XC som påverkade rytmen givetvis, men hade ändå en bra känsla där efter loppet. Tiden blev ca 2 tim 35 min.... Inte riktigt den tid ja ville fullt ut men tappade allt sista milen då ja trampade mig igenom med kramp i båda låren. Givetvis en effekt av dålig uthållighets träning men som sagt inte mitt fokus i år.
I Lördags gick allt självförtroende ner i botten det kan ja lova... Billingeracet som år efter år varit akilleshälen för min del. Varje år är det alltid något som sätter käppar i hjulet. Ifjol fick jag 6 kedjehopp uppför billingebacken i starten. Det visade sig att min nyinköpta klinga via nätet var felgjuten så fick skicka tillbaka den och få ersättning (aldrig varit med om något liknande men självklart ja som drabbas). Dåligt med tid innan testa ja bara lite lätt på gatan men vid hård belatning gav sig kuggarna och vek sig åt alla möjliga håll. Baksidan med att jobba som mekaniker då man knappt hinner med och skruva på sin egen. Gången innan det.. Sjukdom etc. etc.
Den period som plågas mest i mitt huvud var när jag låg 9:e plats i elit... tror de va andra året vi haft Långa Billingeracet och jag ihop med Sebastian Abelsson (Junior då) tror ja de va låg tätt bakom Henrik Öijer o pumpa på. I backen ner mot banvallen händer de som inte får hända och ja får punktering. Ja hade så mycket energi de loppet och bena svara kanon loppet igenom. Åkte med då värstinghjul Crossmax SL hjul Tubeless. En sten trycker till sidan av däcket så luften åker ur (vilket ja inte visste då) och ja far i backen. Kunde ha pumpat däcket o kommit iväg fortare men antog de va värre då. Där stod ja som "rookie" utan slang o ser 100 tals bara svepa förbi. Till slut kom Johannes Karlsson förbi och hade en slang och skicka till mig så ja åtminstone kunde slutföra loppet.... Ilskan efter.... mmmm
Tyvärr blev årets lopp ingen förbättring mer än att ja tog mig i mål och fick cuppoäng. Kvällen innan loppet började ja få värk i ländryggen och fick dåliga vibbar. Detta gav med sig under natten men vaknar upp med världens migrän på morgonen så ögonen vattnades. Trycker i mig en Treo och ger mig upp till berget för och hämta nummerlapp. Passar på att kolla runt hos Sportson, Evalds etc. som stod uppe på plats. Tar mig hemåt för att få i mig frukost och rulla ner till start. Drog mig in i det sista att rulla ner då migränen fortfarande tryckte men efter att lagt ut pengar på anmälningsavgift på 900 kr är man inte sugen att kasta det i sjön.
Hamnar längst bak i fålla 4 och som sagt är ingen supporter för startområdet på detta race trots hemmabana. Fålla 1 o 2 hinner nästan till kvantum innan övriga fält kommer igång och börja trampa pga av dessa 2 näst intill 90 graders svängar.... redan här har man fått ett handikapp o med backarna upp till berget kan man inte ge allt o spränga sig redan här o vips nu är det trafikstockning på stigarna framför en igen pga av att man ligger långt bak.... Tappar massa tid för jag kommer inte fram i spåret helt enkelt.... Har man jämlika runt omkring sig med flyt att kunna trampa på hela tiden utan stopp de e mycket tid vunnet. Jag märker dock redan från start att kroppen svarar inte och känns som "tuggummi" dvs segt. Benen känns ändå bra men övriga kroppen ville inte följa med och svara inte.
Påvägen ner mot Ryd bränner det till i knävecket o tänker inte mer på den men ländryggen värker som bara den. Ovanan med hardtail i stökig terräng gör sitt efter 5 mil åkning och kämpar mot värk i huvud, rygg och till slut kramp sista 1,5 milen. Nytt för mig var ju avslutningen innan strupen där ja missat tidigare år och inte var vaksam på klättringen som var. Det var överleva som gällde upp till mål helt enkelt. Sitter just nu med mycket tankar, ilska och med bristning i baksida knä och inte kan träna av smärta. Har sånt otroligt revanschlust på detta men samtidigt stuka de självförtroendet rejält. Ja vet ja kan leverera bättre men de e en stor sten att bära just nu. Ja blickar framåt nu och vill bara ha revansch för ett riktigt skitlopp av mig!
Innan ja avslutar detta långa inlägg vill ja bara rikta en "Tanke" hos en stor profil som lämnat denna jord, och vars närvaro saknades under racet. En stor ikon inom Skövde Cykelklubb lämnade oss för ett tag sedan efter ha drabbads av hjärtfel under en cykelrunda vad jag förstått. Jag pratar om Olof Carlander som då var ordförande i klubben när ja började cykla 1998. Hans arbete under alla år är obeskrivliga och känns konstigt att han är borta. Han har gjort ett avtryck i klubbens historia och kommer aldrig glömmas i min värld. Han var en stor profil inom cyklingen.
Allt för nu
//Johan